Jag fyller sextio i februari. Det vet många nu eftersom jag gått ut i media i förhoppningen att hjälpa fler lite äldre kvinnor att våga försöka bli gravida. Och på köpet har jag fått bjuda på informationen att jag fick mitt tolfte barn Rosa, när jag var 58. Många visste ju detta ändå, men det var ändå inte något som var känt för allmänheten. Inte har jag stuckit ut heller tror jag eftersom många tycker att jag ser yngre ut. Reaktionerna är intressanta. Inte för att folk inte är välvilliga — det är de flesta — utan för att tonen egentligen är kondoleanser förklädda till lyckönskningar. "Snart sextio och nybliven mamma! Vilken resa!" som om resan var över. "Du ser inte ut som sextio!" som om sextio var något man helst inte skulle se ut som.

Jag förstår var det kommer ifrån. Vi lever i en kultur som har bestämt att kvinnor har ett bäst-före-datum, och att det datumet passeras någonstans runt femtio. Allt efter det är "bonus", "nåd" eller, om man är riktigt olycklig, "förfall."

Men jag har fött 12 barn. De tre senaste vid 50, 53 och 58. Jag har rest till Kina höggravid. Jag driver företag. Jag rider och springer. Jag är legitimerad läkare och jag har jobbat som journalist och med många olika saker. Och jag ger ut en bok nu om min resa som jag har döpt till Barnresan som aldrig tog slut. Det är ett bra namn och det var inte jag som kom på det utan min kära vän Linda. Min kropp och särskilt min mage ser inte ut som den gjorde när jag var 25 — men den fungerar. Och i många avseenden fungerar den minst lika bra och på vissa sätt bättre.

Det här är inte en motiverande text om att "ålder bara är en siffra." Det är det inte. Ålder är biologi, och biologi har konsekvenser. Men konsekvenserna är nästan aldrig så definitiva som vi får höra. Det finns ett enormt spann mellan vad en jag kan och vad samhället tror att en sextioåring kan. Det spannet är fyllt av okunnighet och fördomar.